The end.

Vilket år. Vilket äventyr.

För 324 dagar sedan satte jag min fot i den här staden för allra första gången.
Nu har det blivit dags att lämna allt och åka hem. 

Självklart hade jag förväntningar när jag kom hit, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli såhär bra. Under det här året så har jag lärt mig väldigt mycket, upptäckt massvis av nya platser och fått otroligt mycket kärlek från världens bästa 3-åring. Efter all denna tid, oavsett hur jobbig han har varit ibland, så kan jag fortfarande komma på mig själv med att sitta och titta på honom, trollbunden över hur fin han är.

Tänk att jag har fått vara med i ett helt år av hans liv, se honom växa, lära sig nya ord och nya saker. Jag har varit där hans första dag på dagiset, när han har haft sin allra första playdate, och jag har hjälpt honom att gå från blöja till potta till att kunna stå upp och kissa! Det kommer definitivt bli tomt att inte träffa honom varenda dag.

Tiden har verkligen sprungit iväg.

Jag lämnar min London-familj med en klump i magen, för jag kommer verkligen sakna dom, men också med ett leende på läpparna för jag är lycklig över hur bra jag har haft det.

Nu väntar nya äventyr, nya saker att lära, nya platser att se.

Jag är otroligt glad över att jag åkte till London för att vara Au pair i ett år. Och jag är otroligt tacksam: Marie, Swedish Connection, ödet eller vem det nu var som parade ihop just mig med just den här fina familjen. 

Tack till alla underbara människor i min omgivning, alla fina som följt min resa här på bloggen, alla som fått mig att le det senaste året. Till min familj där hemma, till min familj här, till min bästa Matilda som alltid funnits där när jag har behövt en axel att gråta mot, någon att prata med, någon att shoppa med, någon att upptäcka London med.

Nu tar det här kapitlet slut. 

Men London kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag har hundratals oförglömliga minnen från den här tiden som jag alltid kommer att bära med mig. 

Det var allt för mig. Allt för den här bloggen också antar jag. Kram!

Sista dagen.

Åh herre. It's over.

Hade en fartfylld dag med Gus, lekte och lekte och lekte, jag tror att jag aldrig lekt så mycket förut... Ute och inne, vi lekte så sjukt många olika lekar, och inga gränser för varje gång jag i vanliga fall inte hade orkat så tänkte jag "sista dagen" och lekte på. Vi hade det så himla bra, han är bäst.
Och mitt i all lek ringde mormorn på dörren, bara för att säga hej då till mig och ge mig en present! När jag berättade det för Clare senare blev hon chockad och sa att hon inte ens visste om att hon var i London nu. Men åh, så himla snällt av henne. Tycker verkligen om henne. Jag fick i alla fall en jättefin bok, ska bli roligt att läsa.

Efter nästan fem timmars lek kom de andra hem, de hade haft skolavslutning i parken. Nu var klockan 6 och det var dags för "Camillas special supper". Eller ja, vi beställde sushi och den kom ungefär 45 minuter senare, så det var bara att vänta. Men det var fint med en sista måltid tillsammans. Och gott såklart (och ja, Gus älskar också sushi). I slutet av middagen kom även George hem, så alla var samlade.

Sedan var det presentdax. Jag fick en tygpåse från Gail's (<3) men en liten karta över London på, och en fin bok som utspelar sig i London och tydligen skulle vara bra. Hihi! Det blir mycket läsning i sommar för mig alltså. :)

Sedan var det deras tur att bli uppvaktade. Åh. Jag älskar att ge presenter, finns det något bättre än att göra folk glada? Det var så lyckat. Eliot och Orla fick en varsin engångskamera (min tanke var att ha de på deras semester i Grekland) och en uppblåsbar badboll som såg ut som en jordglob, och det var så uppskattat, bättre än förväntat verkligen, de blev jätteglada. Och till Gus hade jag köpt tre färgglada ramar med bilder på oss, samt ett gosedjur (hans favoritkaraktär i hans favorittv-program) och han blev så glad för allt. Föräldrarna tyckte också att det var superbra. De fick ett tack-vykort med Halmstad-bild från mina föräldrar vilket dom verkligen uppskattade, samt ett tack-kort från mig och två fina tea-towels som jag köpte i Sverige. Haha ja, kanske blev det to much med allt, men I don't mind att skämma bort dom såhär nu i slutet. Clare tyckte om kökshanddukarna så mycket, "for the one that i burned" sa jag (om ni minns att jag eldade upp en kökshandduk en gång) och hon skrattade. 

Riktigt lyckat alltså. Och så konstigt, för efter det kollade hon på mig och sa "You're done". Och inte som alla andra kvällar, utan nu på riktigt. I'm done!!!! 

Så overkligt. Jag har jobbat klart. Mitt au pair-år är slut. Jag är inte en au pair längre, om några timmar bor jag inte i London länge. Blir ett sista farväl imorgon... Undrar hur det kommer gå med min Gus. Hon berättade att igår kväll innan han skulle sova hade han kollat på ett tv-program om nån robot som var tvungen att säga hej då till sin bästa vän som skulle åka iväg. Det hade han (såklart<3) refererat till mig och då hade han plötsligt börjat storlipa och sagt "I don't want to say goodbye to Camilla, I will miss her so much"... Åh, fina, bästa, älskade Gus. <3

Hade för övrigt en riktigt bra sista kväll med Sandra med. Vi satt på Jacks och pratade i tre timmar. Tråkigt att vi inte kommer vara grannar längre, hihi.

Men ja. It's over, som sagt.
Vi får se hur det går imorgon.

En sista natt i världens bästa säng väntar. Imorgon flyttar jag hem och då kommer ett sista inlägg här med.

My love idag!

Vi matchade så fint i blått men det var svårt att ta kort på...

Och lite busbilder på oss! <3

 

I LOVE YOU!!!<3

Nästsista dagen.

Lång dag idag, men den har varit bra.
Trodde jag skulle börja nio som igår, så jag satt redo i köket och väntade på att de skulle komma hem. Halv tio fick jag ett sms om att jag var ledig till tio i tolv och det vore superbra om jag kunde börja då istället.
Jahopp! Det är bra att jag kan vara flexibel nu, jag vandrade iväg och fixade lite grejer jag behövde, gick hem och pratade med min syster och på en sekund hade klockan blivit tio i tolv.
Sen blev det jobb för hela slanten! Jag och Gus lekte, åt lunch, kollade youtubeklipp, gick till lilla lekplatsen (nice surprice: Sandra och hennes kid var där!!), gick hem och la oss framför tvn. Och vet ni vad som hände då? Vi båda somnade. Jag vaknade typ till med ett ryck och insåg att han också sov, och då stängde jag av tvn och sov vidare. Haha! Jag sov väl i kanske en timme, han i en och en halv, sedan kom Clare hem med de andra två.
Resten av dagen lagade jag mat, vi åt, jag städade i ordning och fick sluta vid halv sju. Dagen gick faktiskt väldigt fort. Och imorgon... My last day!!!!

Jag börjar jobba vid ett imorgon, så jag har lite tid att göra allt jag måste ha gjort innan jag lämnar London..! På kvällen ska vi ha avskedsmiddag, tydligen ska vi beställa sushi!!!! Åh så himla snällt. Sen på kvällen blir det en bye-bye-milkshake på Jack's med Sandra och Cissi. Det blir nog en bra sista dag.

Sista dagen...
Fortfarande helt omöjligt att förstå.

Har så himla mycket att göra känns det som, borde verkligen prioritera annat än att blogga. Så. HEJDÅ!

TVÅ dagar kvar.

Jag har påbörjat sista veckan. Ja, nu är det faktiskt bara två jobbdagar kvar. TVÅ.
Det går inte att förstå på något sätt.

Dagen började med den värsta åskan jag någonsin hört. Jag vaknade, klockan var 06.30, försökte somna om, men det gick inte. Det bara bommade och bommade, och det blev bara högre och högre. Jag har aldrig varit rädd för åska förut, men nu blev jag, tänkte faktiskt tanken att jag skulle kunna dö. Det var så sjukt högt och kändes verkligen som att det slog ner i huset bredvid, ständigt kom det två knallar efter varandra. Tillslut avtog det lite och jag kunde somna om. Men det var verkligen värsta åskvädret jag någonsin varit med om, och jag kan lova att jag inte överdriver eftersom både Sandra och Clare sa precis samma sak.

Hur som helst. Idag fick jag en liten sovmorgon, började nio istället för åtta. Jag fick ett sms halv tio att jag skulle möta dom på Gail's, så dit staplade jag iväg. När jag kom in och Gus fick syn på mig, skrek han "CAMILLA" och kutade allt vad han kunde för att slänga sig i mina armar. Åh, jag dör så söt han är när han gör så. Fick ett varmt välkomnande och en god bulle innan Clare gick iväg på sina ärenden. Tanken var att jag och Gus skulle gå till parken men han ville gå hem, så det blev så istället. Vi lekte en del, ute i trädgården ett tag och rätt länge med hans lego innan det var dags för lunch. Klockan ett fick jag en rast på tre timmar. Då promenerade jag iväg till Finchley road. (Första gången jag gick dit faktiskt men det gick smidigt och tog bara 20 minuter.) Väl där vandrade jag runt rätt mycket fram och tillbaka mellan 3-4 olika affärer, men efter drygt 2 timmar så var jag klar: nu har jag fixat alla barnens avskedspresenter!!!! Har typ haft ångest över att jag inte vet vad jag ska ge, men nu blev det nog riktigt bra. (Ni får veta senare!)

Sedan började jobbet igen, Clare kom hem med 5 barn. Kidsen var ute i trädgården och lekte i vattenspridaren och jag gjorde inte så mycket, drack lite te och höll ett öga på dom typ. Sedan gjorde jag kvällsmat, vi åt, Clare badade Gus innan hon skulle gå så jag diskade lite och väntade typ. Hon och Eliot gick, jag kollade tv med Gus och gjorde hans bedtime för sista gången. Fattar inte... Han var lite jobbig idag för han inte ville lägga sig, så jag suckade lite innan jag insåg att det var sista gången... SISTA gången jag lägger honom... Så då började jag pussa på honom istället, och sedan gick det bra ändå och han somnade utan problem.

Det skulle bli en ganska lång babysit men en nice surprise: George kom hem nyss.
Så jaha, no more babysits for me here ever again!

Har varit världssämst på att ta bilder de senaste dagarna... Och glömde berätta om min sista helg! Kortfattat: Väldigt lugn, familjen var borta lördag-söndag, Cissi har varit här, varit på picknick i Regents park med ett stort gäng, gått runt på Oxford street, kollat på film, städat/rensat/packat...
 Angående packningen så har jag inte oroat mig utan tänkt att det kommer gå utan problem, just eftersom jag tog med så mycket sist jag åkte hem. Men jag fick panik på riktigt där på lördagskvällen... Nu har jag dock packat mer effektivt än någonsin, rensat ut allt som inte är värt att ta med och det borde gå. Jag är inte 100% säker för jag har inte lagt i allt ännu, om jag har otur väger den mer än 23 kg, MEN jag tror faktiskt att det borde gå. *hoppas*

Två dagar kvar nu alltså.

Just nu jobbar jag mycket och jag har saker kvar som jag måste köpa/fixa/göra innan jag lämnar London. Har mycket i tankarna, men jag ska försöka ta det lugnt och njuta också.

Ska verkligen ge 100% nu, leka på även fast jag inte orkar egentligen. För om två dagar kommer allt vara slut.

Ni kanske förstår det med tanke på hur många gånger jag har sagt det, men jag fattar ingenting.

Okej, jag berättar väl om en av presenterna till Gus. Framkallade tre bilder som jag har köpt fina ramar till!
Sså han minns mig om några år, jag är ju trots allt hans best friend och vill inte bli bortglömd... :)
 Dessa bilder blev det!

Håll tummarna för mig mina last days!

<3

P.S. Alla snackar ju om att det är Sveriges varmaste sommardag idag. En liten fråga: Har ni 33 grader klockan nio på kvällen där hemma?! FÖR DET HAR VI. Inte för att det är något att skryta om, jag dör typ av värmeslag... Men ja, det är antagligen varmaste dagen ever här med...

Och P.S. 2. Såg precis att Will and Kate fått deras royal baby, the future king!
Det roligaste av allt är att han föddes en 5-minuters resa med tunnelbana från mig. Hahaha! Hur sjukt? Det var allt. Hejdå! 

Att börja packa.

Så jävla svårt. Precis som att ta sig upp ur sängen på morgonen, som att komma igång med plugget till ett tråkigt prov eller att läsa de första sidorna ur en bok. Det där med att börja. Börja packa...

Och den här gången lämnar jag inte kvar bilder på väggarna, skivor på hyllorna eller böckerna bredvid sängen. Badrumsskåpet kommer tömmas, min överfyllda byrå kommer rensas och det kommer nog aldrig mer sitta en setlist från Noah and the whale på spegeln.

Den här gången ska allt med. När jag har fyllt mina resväskor så kommer det här rummet inte vara mitt längre. "Camillas room" kommer bli "The red room" igen, och sedan kommer det bli någon annans. *klump i magen*

Jag ska börja packa ikväll.

Ska verkligen försöka.

Today was the day.

Idag var dagen då jag hade sovmorgon utan att veta om det, så jag gick upp dödstrött halv åtta ändå.
Idag var dagen då jag äntligen tog tag i mina ärenden som att gå till banken, fixa med mitt svenska abonnemang, köpte grejer på min måste-köpa-lista.
Idag var dagen då Gus totalt sken upp och slängde sig i mina armar när jag kom ner vid tre-tiden. Han tog min hand och sa att han undrade var jag varit, sa knappt hejdå till sin mamma utan skulle bara gå iväg och visa mig hans nya grejer och sedan gå upp till mitt rum och leka.

och

Idag var dagen då hon berättade för Gus att jag ska åka.
Gud. Jag hade en dröm om det inatt, att han frågade mig när jag skulle åka och jag fick panik och sa att jag inte visste. Och idag, när jag sprang runt och lekte med Gus i köket precis innan det var dags att sluta, så kom Clare in och sa att hon funderade på att berätta för honom nu, ge honom några dagar.
Och såhär lät nästföljande konversation:
Clare: "Gus? Will you just stay here for a bit, there's something I want to tell you. Camilla is going home to Sweden on Thursday."
Gus: -tyst-
C: "She's gonna go home to her mama and dada"
G: "But what about me?"
C: "Well, you're gonna stay here with me!"
G: "But... I will miss her."
Jag: -ångest-
C: "Well, she needs to go home to Sweden and her mama and dada..."
G: "It's alright cause she's gonna come back!"
Jag och Clare utbyter blickar.
C: "Well, she isn't coming back in a very long time."
G: "She is coming back!"
C: "Yes but that's in a very long time Gus... But you know when we talk to people on the screen? We can do that with Camilla. So everytime you want to talk to her, you can tell me and I can send an email to her so you can see her on the screen! Shall we do that?"
G: "Yes!"
C: "So is that okey?"
G: "Yes! Come on Camilla, lets play!"

Eh. Så alltså ja......... Jag stod ju bara där och var tyst men åh... Tror verkligen inte han fattar att jag ska åka for real. Men vem gör det? Inte jag i alla fall, kan omöjligt föreställa mig att om mindre än en vecka kommer jag ha sagt hej då till honom...

Allt har sin tid, och jag ser fram emot att komma hem och ha lite sommarlov innan det bär av till Stockholm och nya äventyr. Men jag klarar inte av att tänka på att-säga-hejdå- och lämna-London-livet -biten och därför så försöker jag inte tänka på det alls. Just nu tar jag mest en dag i taget, allt ordnar väl sig till slut...