Okej. Det mesta jag skriver om är ju roliga och bra saker som händer, men ibland så innehåller verkligheten även negativa saker. Igår var första gången jag fick panik och började gråta på jobbet. Men ja, jag är ju människa jag med. Nu ska jag berätta, haha..
Efter att ha spenderat några timmar inomhus med Matilda och Gullis (bort från all snö som föll på gatorna) så var det dags för mig att börja jobba. Eller egentligen var det inte det, men på grund av snön så slutade alla tidigare från skolan så jag fick börja jobba två timmar tidigare så att Clare kunde hämta Eliot. Aja.
Jag var hemma med Gus och Orla, de skulle äta lunch och mac&cheese stod färdig i ugnen. Precis innan hon gick så sa hon till mig att allt var klart och att jag bara behövde ångkoka broccolin som stod framme. Sagt och gjort, grytan stod på plattan, jag satte på plattan, väntade på att vattnet skulle koka upp, väntade och väntade, tänkte att nu borde det väl låta snart...? Jag tog upp den översta kastrullen (svårt att förklara om man inte vet hur en ångkokare ser ut men det är en kastrull på en annan) och såg ner på... ingenting. Självklart så var där inget vatten, vilket jag hade tagit förgivet att hon hade fyllt på. Sedan gick allt väldigt fort och jag har svårt att se tillbaka på exakt varför jag gjorde som jag gjorde, men hur som helst så ställde jag ner kastrullen på diskbänken i ungefär en sekund. En sekund var en sekund för länge, för när jag lyfte upp den så var det en stor, ifylld, mörk ring över hela trä-bänken. Jag hann inte riktigt få panik eftersom det var så mycket som cirkulerade i mitt huvud, men efter att jag tillslut lyckats ge barnen mat och de sprungit iväg för att kolla på tv, så tog jag mig en rejäl titt på det där märket. Och då kom paniken. Jag gjorde allt i min makt för att försöka få bort det, gnuggade och gnuggade och gnuggade, men insåg att det skulle aldrig gå att gnugga bort. Det här var ett stort runt brännmärke som man omöjligt kunde undvika att se. Jag ringde Matilda och panikade och grät, slog mig själv i huvudet, hatade mig själv just då. Vad fan skulle jag göra? Jag kunde inte göra någonting. Kollade på klockan, insåg att Clare skulle komma hem inom en halvtimme, föreställde mig worst case senario. Jag kunde bara stirra på ytterdörren, kunde inte koncentrera mig utan tänkte bara på hur jag hade förstört hela deras bord. Innan Clare gick så hade hon sagt att hon skulle vara tillbaka om en timme, men efter en och en halvtimme fick jag smset där hon sa att hon var på väg hem nu och frågade om allt var okej. För att förbereda henne så skrev jag något i form av "The kids are fine. Need to talk to you though". Svaret jag fick var "That sounds worrying, be back in a min" och då blev jag ju så nervös så jag typ dog på riktigt...
När hon kom hem kom hon ner i köket och där stod jag. I en sekund visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, men sen kom paniken och jag började storgråta, sa nog "Sorry" tio gånger och fick även in "I'm soooo stupid" innan jag snörvligt berättade om vad som hade hänt och drog bort disktrasan jag lagt över det stora märket. Och åhhhhhhhhhh vad hon är bäst. För hon kramade mig och sa att det inte spelade någon roll när det gällde materiella saker, att hon hade varit jätteorolig och trodde att jag ville åka hem, att någon säkert skulle kunna komma hit och slipa bort det men att det annars skulle få vara ett minne av mig. (Gulligt sagt men det är väl inte direkt så jag vill att de ska komma ihåg mig, hehe...) Hur som helst, det var så himla skönt att hon inte blev arg över huvudtaget, jag kunde lugna ner mig och hon sa att jag absolut inte behövde vara ledsen och sedan gjorde hon en kopp te till mig som jag drack innan jag fick lite fritid på mitt rum.
Och ja. Det var väl det. Så himla hemskt var det för jag fick verkligen ångest, men som tur var så löste det sig. Egentligen vill jag inte visa hur hemskt det ser ut men jag måste typ, så att ni förstår att jag verkligen förväntade mig det värsta.
Första bilden när det är som färskast och andra bilden tagen senare när jag hade städat köket,
men det syntes ändå rätt tydligt som ni ser...
Aja. Det skedde inga fler olyckor den dagen, det var väldigt lugnt och fanns inte så mycket att göra. När jag slutade så väntade i alla fall en rolig kväll. Jag drog till Swiss Cottage där jag och Matilda åt supergod mat på en indisk restaurang innan vi intog IMAX bekväma stolar och kollade på Les Misérables. Första gången jag var på IMAX och det såg ut lite som 1:a klass på ett flygplan. Filmen var i alla fall jättefin, en sån där film jag går och tänker på typ nu för att verkligen få in allt. Men ja, den var typ definitionen av fin, jag ville bara gå ut och sjunga efteråt och några tårar tittade även fram i slutet.
Nu fick ni veta det. Hoppas ni alla hade en bättre dag än mig. :)