Som igår till exempel, jag har nog aldrig sett Gus så trött förut och han var ett rent helvete. Hans mamma var inte hemma och när hans mormor försökte hjälpa till så sa han att han ville ha mig. Smickrande? Lite. Jobbigt? Ja. Oavsett om han var med mig eller mormorn så skrek och grät han konstant i en halvtimme efter sin mamma. Och när det äntligen tog slut och jag kunde andas lite så kände jag mig typ känslomässigt rubbad. Jag förstår verkligen inte att jag kan ta så mycket. Att han skriker och skriker och skriker och jag fortsätter vara glad och om och om igen försöker få honom på bra humör/lugna honom. Att jag fortsätter prata med den där glada rösten fast jag försökt och försökt och det aldrig tycks ta slut. För ett halvår sedan hade jag stått ut i max två minuter och sedan hade jag gått in på mitt rum och skrikit rakt ut. Men nu bara är jag där. Det kanske är bra att jag kan ta så mycket, bra att jag inte ger upp, men det känns ju typ som att jag har slutat känna saker.
Och när helvetet äntligen tar slut och han slutar gråta så tittar han på mig och säger "Camilla, can you sit with me?". Och han är så söt och det spelar ingen roll att jag egentligen vill dra därifrån och stänga in mig på mitt rum, för självklart säger jag ja och sitter och tittar på världens lamaste tv-program med honom. Barn är så otroligt manipulativa. Så otroligt jobbiga, dom kräver så jävla mycket. Men ändå så känner man sån enorm kärlek till dom så ingenting spelar någon roll ändå. Och det är något som jag ibland önskar att jag inte gjorde, för även fast det kommer vara jävligt skönt så kommer det inte vara lätt att åka här ifrån om några månader.
Nu är det i alla fall äntligen fredag, men tyvärr har det inte varit min dag hittills. Eller ja, i början av veckan blev jag förkyld och jag har mest stannat inne de senaste dagarna, så jag var inte överlycklig när jag vaknade imorse och insåg att jag fortfarande var hostig. Sedan skulle Gus såklart vara jobbig och vägra klä på sig...
Och efter alla mina tankar om att jag inte har någon gräns, så fick jag det bekräftat idag. Den finns där, för den här gången var det riktigt nära kan jag lova. Kanske var det efter att jag stod ut med så mycket igår, för SÅ illa var det nog inte imorse, man jag kunde bara inte ta det. Klockan tickade, jag ville bara få honom i vagnen och gå, men kunde inte ens få honom att ta på sig byxorna. Och efter att ha sprungit runt på hela nedervåningen och försökt ett antal gånger, så kände jag att det var nära att brista. För några sekunder stannade jag upp, tänkte "jag pallar inte mer" och ville bara gå upp på mitt rum och gråta. För första gången på så himla lång tid kände jag att jag inte orkade mer, att jag inte ville vara glad längre, för det var så himla längesen jag verkligen kände något sist och lät mig själv vara ledsen.
Och i sådana här stunder vet jag inte om det är timing, om det är ödet, om det är Gud eller om det bara var att Gus såg något i mina ögon... Men han kom springandes från bordet han gömt sig under, utan förvarning slängde han sig i mina armar och sa "I LOVE YOU CAMILLA". Och då blir man varm i hjärtat ändå, och sedan klädde han på sig duktigt, satt sig i vagnen och vi gick till hans dagis och allt var som vanligt.
Och nu är jag allmänt hostig och seg och måste gå och hämta honom... nu! Sedan väntar sju långa timmar och jag hoppas att dom blir bra. Hoppas av hela mitt hjärta att det här blir en bra dag för jag vet inte hur mycket jag orkar ta idag... När jag slutar ikväll skiter jag i att jag är förkyld, då ska jag bara ut och göra något riktigt kul!
Idag saknar jag min mamma, pappa och syster lite mer än vanligt.
Och vill även passa på att säga ett offentligt FÖRLÅT till er tre för vad ni möjligtvis kan ha fått stå ut med när jag var två år. <3
Och vill även passa på att säga ett offentligt FÖRLÅT till er tre för vad ni möjligtvis kan ha fått stå ut med när jag var två år. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar