1. Gus låste in sig själv på toan och kunde inte komma ut.
Jag försökte få upp honom till badet men han ville leka fängelse på toan där nere. Vips så hade han dragit igen det tröga låset och var helt ensam inne på den lilla toan, när jag stod på andra sidan dörren. Han förstod nog inte riktigt det och sa "Camilla can you open the door?", vilket var totalt omöjligt för mig. Clare satt i vardagsrummet, hörde vad som hänt, kom ut och där stod vi och kommunicerade med lilla Gus som satt inlåst på andra sidan. Men det gick bra, vi var väldigt lugna när vi pratade med honom, ville ju inte att han skulle få panik där inne, och han var lugn på andra sidan med. Lite ynklig lät han dock när han sa "Who's gonna get me out of here?". Han försökte öppna det lilla fönstret som finns, samt låset till dörren ett antal gånger men det kunde han inte. Men efter kanske 20 minuter när Clare hade ringt byggaren på gatan (som inte hade svarat), ringt George och frågat om han hade något tips, och vi verkligen funderade på hur vi skulle få ut honom därifrån, så lyckades han komma ut! Än en gång bad vi honom att testa låset till dörren, och när vi hörde att spärren åkte åt sidan så pustade vi ut. Gus hade dock inte riktigt förstått allvaret och ville fortsätta leka. Clever boy i alla fall!
Tuesday.
2. Mysig kväll med fina vänner.
Jag hade en mycket bra kväll som spenderades på uteserveringen på Jack's med Matilda, Sandra och Linn. Vi satt och pratade i några timmar om allt mellan himmel och jord, om au pairer, andra världskriget, idol, gamlingar och ägg. Och sedan när det hade blivit kallt och mörkt och det var dags att gå hem och sova, så hittade vi en heliumballong med ett litet hål i som gjorde kvällen ännu roligare. Sedan drog vi alla hem. En månad kvar här.
Wednesday.
3. Skrik, skrik, skrik.
Nu har väl inte så stor del av onsdagen gått än eftersom det bara är förmiddag, men åhhh. Lilla Gus... Det är tur att jag har varit här i 10 månader nu, om han hade varit såhär i början hade han nog skrämt iväg mig. Guuud vad han skrek. Jag satt visserligen i köket och åt frukost men resterande familjemedlemmar var i vardagsrummet med honom. Det var sådär hemskt igen, att han bara gallskrek som om han vore helt galen. Inte som när han gråter vanligtvis efter sin mamma eller när han ramlat liksom, utan bara... helt obeskrivligt. Vet inte om jag tycker mest synd om honom eller hans mamma. Hoppas verkligen det försvinner helt.
Nu ska jag röra på mig. Imorgon kommer äntligen tvättmaskinen, i helgen är jag ensam igen och förhoppningsvis blir det massa roligheter då, det är ju Matildas nästsista helg i London!:( ha det fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar