Lite panik.

Jag är så himla nervös just nu.

Grejen är den att min ensamma dag med barnen har faktiskt gått jättebra, även fast jag inte hann till biblioteket innan Gus somnade i vagnen, och jag även fast jag nästan glömde hämta granntjejen i samband med att jag hämtade Orla från hennes netball. Allt har gått fint här hemma. Eliot var hos en kompis och kom hem rätt sent, men de andra två har varit supersnälla och skött sig bra. Orla har varit hjälpsam och agerat storasyster lite mer än vanligt, och Gus har ovetande gått runt och varit på bra humör. Nu har alla lagt sig, och nu har även min panik inför imorgon smugit sig fram.

Det är så konstigt, för det känns som en vanlig babysit, men jag påminner mig själv hela tiden att ikväll kommer de inte hem. Jag 

ska släcka alla lamporna, jag ska låsa ytterdörren, jag ska ha en nappflaska redo vid min sida.

Jag är allvarligt talat RÄDD för vad som väntar imorgon. Vi snackar om en 2-åring. Det spelar ingen roll att han kramas och pussas, skrattar och busar, eller det faktum att vi kan leka tillsammans i timmar. För varje morgon när han vaknar så går han ner till föräldrarnas rum där hans mamma befinner sig. Förutom lek så är hans mamma i princip hela hans liv. Och imorgon så kommer hon inte vara där. Inte hans pappa heller. JAG kommer vara där istället.

Försöker tänka att det kommer gå bra, men det känns så overkligt. Det enda jag ser framför mig är att han gråter och skriker utan att jag kan få stopp på det. Men ja... han måste ju sluta någon gång...?

Åh. Fattar att det är skönt för föräldrarna att komma iväg, som inte sovit en natt utan barnen på flera år, men ändå.

DOM KAN INTE LÄMNA MIG MED TRE BARN VARAV EN ÄR TVÅ ÅR. 

Men jo. Tydligen kan dom det. Och jag kan väl inte göra mer än att bita ihop just nu...

Jag hoppas verkligen att det här kommer gå bra.

Att Gus inte gråter för mycket och att Orla och Eliot också är okej. 

Och att hela morgonen går fort.

Jag längtar så himla mycket till stunden imorgon då alla befinner sig på skola och dagis.

Då dagisfröknarna tar Gus ifrån mig i tre timmar, då jag fäller ihop vagnen och går hem igen.

Inte för att dagen slutar där, men morgonen kommer vara över.

Då är det bara fem timmar kvar till hans mamma kommer hem igen.

Och då kan jag äntligen pusta ut.

Nu ska jag snart gå och lägga mig i föräldrarnas säng. Inget konstigt alls... Godnatt.