Ett kolikbarns bekännelser.

Gus Gus Gus. Han går runt där med sina blonda lockar, sina stora blåa ögon med världens längsta ögonfransar, i söta små randiga tröjor och pyttesmå mjölktänder som visar sig när han skrattar. Ibland blir man nästan kär i honom när han ser på en. MEN YOU DON'T FOOL ME!!!!! Fy faaaaaan säger jag bara. Tror ungen gått och fått kolik.

Igår var nog den sjukaste dagen någonsin. Halva min jobbeftermiddag var hur lugn som helst, jag mosade lite potatisar, det var tyst och lugnt i huset, men så vaknade han strax efter fem.....
Värsta jag varit med om typ, han skrek och grät KONSTANT i en timme. Förstår ni, utan stopp!!! Hans mamma tog hand om honom så jag slapp i alla fall dra lasset själv, men eftersom hon inte heller kunde få honom att sluta så gjorde det ju inte saken bättre.
Efter den där timmen när det väl slutade så dröjde det ungefär fem minuter, sedan började det igen. Sedan slutade det fem minuter, sedan började det igen. Och sedan vet jag faktiskt inte för jag flydde hemifrån (eller ja egentligen gick jag för att babysitta hos Sandra men typ samma sak)...

Och idag så trodde man det hade gått över. Han var supergullig imorse när jag var med honom själv, och i eftermiddags lekte han som vanligt. Men sedan hände något när vi skulle bada som aldrig hänt förut, han bara vägrade ta av sig kläderna och började skrika när jag försökte. Det är verkligen sjukt när man pratar i den där ljusa, glada, vänliga rösten och bara får massa skrik som svar. Tillslut orkade jag inte misslyckas mer så jag gick ner till Clare för att få lite hjälp. Och därifrån började en favorit i repris så att säga... (IRONI!!!) Hon tog av honom kläderna och han gallskrek verkligen, hon lyfte ner honom i badet och han skrek, sparkade, skvätte vatten, slängde iväg en leksak. Jag visste verkligen inte om jag skulle skratta eller gråta, stod bara där som ett fån och ville egentligen bara springa så långt jag kunde så jag slapp höra det där skriket. Hur som helst så fixade jag bara det sista och sedan slutade jag, lämnade glatt honom och stängde in mig på mitt rum. Haha. Så småningom slutade skriket (tack och lov) och nu sover den lilla skrutten. 

Vet inte om allt berott på att han har varit trött efter heldag på dagis, i kombination med att han är lite förkyld. Men om det blir såhär imorgon med så vet jag inte vad jag gör. Blir galen antagligen! Det är så himla jobbigt när man försöker med allt men inget går. Men men. Bortsett från skriket har i alla fall mina två senaste dagar varit lugna, haha... Skönt det! Och min långedag med honom är inte förrän på fredag, hoppas han har lugnat sig tills dess i alla fall.

Don't trust this face!