Två månader.

Oj vad tiden går. 
Jag känner mig ny och liten i den här staden, men samtidigt så känns det som att jag varit här hur länge som helst.

Jag har ett täcke som alltid tappar påslakanet, en dusch som alltid är för kall eller för varm, och ett kylskåp med massvis av gammal mat som ingen rensar ut. Men jag har det bra ändå. Dagarna rullar på, och även fast jag oftast bara jobbar fem timmar om dagen så är jag ständigt utmattad.
Jag längtar för det mesta efter helgen, för jag behöver ledigheten och distansen man får.
Jag behöver den där smällen i dörren klockan tio varje lördagsmorgon, för då vet jag att jag är helt ensam en stund. Jag behöver de där dagarna då jag utan stress har tid att göra vad jag vill i mer än tre timmar.
Jag behöver de där fredagseftermiddagarna som kommer lite då och då, när de lämnar mig ensam i huset en hel helg och säger "See you on Sunday".
Och mest av allt så behöver jag kvällarna, när jag slutar jobba och kan gå in på mitt rum, stänga dörren och bara vara ifred. Inte för att jag inte gillar att vara med familjen. De är hur bra som helst och jag älskar ju Gus.
Men ibland måste jag sluta känna mig som ett lekande barn, lämna den vuxna rollen jag automatiskt får, och bara vara jag. Ligga i sängen och kolla samma scen ur Glee om och om igen, spela gitarr och sjunga mina favoritlåtar, diskutera saker med mig själv som jag behöver ta itu med. Träffa Matilda för att prata ut om allt vi har gjort under dagen, se och höra mina föräldrar över Skype, äta en kindermaxi för mycket bara för att det är gott.

Man kan inte strunta i att gå upp en morgon för att man inte vill, då är det bara att bita ihop. Man får fortsätta att leka, försöka ha kul, tänka bort tröttheten. För varje dag kommer en kväll och varje vecka kommer en helg.

Idag kom familjen hem efter att ha varit borta i nästan en hel vecka. Det första jag hörde var Gus som med sin gnälligaste röst skrek "I want Camillaaa". I samma sekund som han höll på att börja gråta så sa de andra "Look, she is here!" och när han fick syn på mig så log han stort. Vi lekte en stund, jag fick höra att han hade pratat om mig hela dagen, och vi hade det så himla mysigt och kul, jag hade nog kunnat leka med honom hela kvällen.
Och det är ju så på något sätt. Jobbet och ledigheten väger upp varandra. Min lediga vecka i ett tomt hus har självklart varit skön, men jag har ändå till och från känt mig rastlös. Nu är jag taggad inför en lång måndag med Gus, och dagar fyllda med lek och jobb. Jag brukar längtar till helgen för att jag behöver den, men jag behöver också jobbtimmarna för att allt ska fungera.

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här.
Att jag behöver ledigheten men även jobbet.
Att jag behöver vara ensam men även spendera de där timmarna med Gus.
Att den här veckan har varit lugn och skön men nu är jag back on track: redo att leka med elefanter, knuffa runt på vagnen, och lägga manken i precis allting jag gör.

Oktober.