1 månad.

En dag försent men hoppas det går bra ändå.

För en månad sen började allt. Jag flyttade hit med fullproppade resväskor, pirr i magen och med ovisset om hur allt skulle bli. För det gick ju inte att tänka sig. Det spelade ingen roll hur mycket man hade kollat på de där bilderna eller läst det där dokumentet, verkligheten var ju något helt annat. 

Innan jag kom till London hade jag varken bytt en blöja, tvättat kläder eller hållit i en barnvagn förut.
Det är svårt att säga vad jag förväntade mig, men det har hänt så himla mycket – bara på en månad!
Under den här månaden har jag druckit flera liter te, spenderat många timmar på tunnelbanan och sprungit upp och ner för husets alla trappor varenda dag. Jag har ätit massvis med mackor, frozen yoghurt och sötsaker. Jag har gått på marknader, varit på museum, kollat på Paralympics, shoppat på Oxford street, träffat Pink och varit i Notting Hill. Jag har trampat i hundbajs, jag har krossat en tallrik, jag har visat någon vägen och jag har varit helt vilse. Och mitt under allt det här har jag lärt mig så himla mycket. Inte bara i vilken box man slänger tepåsar i eller vilket håll blöjan ska sitta på. Jag har lärt mig att vara självständig i en stor, levande stad med nya människor i ett nytt hem. Jag har fått ta hand om min egen tvätt, fått hålla koll på min egen ekonomi och fått påminna mig själv varje dag att äta lunch.
Och utöver det så tar man ju så himla mycket ansvar! De litar på en till fullo och ger en allt förtroende när man är ensam med barnen. Även fast det har varit nytt och utmanande så har det gått jättebra.

Clare är så himla snäll, måste bara uppmärksamma det. Utan henne hade ju detta aldrig fungerat, inte för mig eller för någon annan i det här huset. Hon frågar alltid om mina kompisar, garanterar att jag har det bra och visar alltid uppskattning till det jag gör. Det är så himla skönt att jag verkligen kan prata med henne om det är något. En gång sa hon ”jag brukar tänka: hur hade jag velat att min dotter skulle ha det?” och det tycker jag är hur bra som helst.

Den här månaden har varit händelserik, spännande, rolig och bra, men självklart är varje dag inte en dans på rosor. Vissa dagar är jobbigare än andra, så är det helt enkelt. Det är bara att acceptera och göra det bästa utav det. Även fast man är trött så får man le och fortsätta leka med fullaste inlevelse. Man lever i en vanlig familj och det är barn man jobbar med, självklart är det inte alltid frid och fröjd. Alla barn bråkar och gråter ibland, och det tar tid att lära känna varandra på riktigt. Hur konstigt är det inte egentligen, att en människa från ett annat land som man aldrig träffat flyttar in i huset för att ta hand om allt och alla? Och ändå är det så naturligt och bra.

Jag har alltid varit yngsta barnet och med tre barn i huset så ser man allt från ett nytt perspektiv. Det är spännande, för jag känner att jag växer som person och lär mig nya saker hela tiden. Inte bara om hushållet utan också om barn, människor, familjer. Vissa dagar kan jag fortfarande bli nervös, som när man ska vara helt ensam med barnen under en längre stund, när man ska laga någon klurig måltid helt själv eller när man är barnvakt och de ska sova.

Allt tar sin tid, men att vika tvätt, diska matlådor och leka med Gus börjar bli en vana nu.

En månad har gått nu. Tio kvar. Jag tror det här kommer bli en fantastisk tid i mitt liv.