Today was the day.

Idag var dagen då jag hade sovmorgon utan att veta om det, så jag gick upp dödstrött halv åtta ändå.
Idag var dagen då jag äntligen tog tag i mina ärenden som att gå till banken, fixa med mitt svenska abonnemang, köpte grejer på min måste-köpa-lista.
Idag var dagen då Gus totalt sken upp och slängde sig i mina armar när jag kom ner vid tre-tiden. Han tog min hand och sa att han undrade var jag varit, sa knappt hejdå till sin mamma utan skulle bara gå iväg och visa mig hans nya grejer och sedan gå upp till mitt rum och leka.

och

Idag var dagen då hon berättade för Gus att jag ska åka.
Gud. Jag hade en dröm om det inatt, att han frågade mig när jag skulle åka och jag fick panik och sa att jag inte visste. Och idag, när jag sprang runt och lekte med Gus i köket precis innan det var dags att sluta, så kom Clare in och sa att hon funderade på att berätta för honom nu, ge honom några dagar.
Och såhär lät nästföljande konversation:
Clare: "Gus? Will you just stay here for a bit, there's something I want to tell you. Camilla is going home to Sweden on Thursday."
Gus: -tyst-
C: "She's gonna go home to her mama and dada"
G: "But what about me?"
C: "Well, you're gonna stay here with me!"
G: "But... I will miss her."
Jag: -ångest-
C: "Well, she needs to go home to Sweden and her mama and dada..."
G: "It's alright cause she's gonna come back!"
Jag och Clare utbyter blickar.
C: "Well, she isn't coming back in a very long time."
G: "She is coming back!"
C: "Yes but that's in a very long time Gus... But you know when we talk to people on the screen? We can do that with Camilla. So everytime you want to talk to her, you can tell me and I can send an email to her so you can see her on the screen! Shall we do that?"
G: "Yes!"
C: "So is that okey?"
G: "Yes! Come on Camilla, lets play!"

Eh. Så alltså ja......... Jag stod ju bara där och var tyst men åh... Tror verkligen inte han fattar att jag ska åka for real. Men vem gör det? Inte jag i alla fall, kan omöjligt föreställa mig att om mindre än en vecka kommer jag ha sagt hej då till honom...

Allt har sin tid, och jag ser fram emot att komma hem och ha lite sommarlov innan det bär av till Stockholm och nya äventyr. Men jag klarar inte av att tänka på att-säga-hejdå- och lämna-London-livet -biten och därför så försöker jag inte tänka på det alls. Just nu tar jag mest en dag i taget, allt ordnar väl sig till slut...